I Nyehusen har det alltid varit fisken som regerat. Ålen har varit den största inkomstkällan, och redan när man svängt av från väg 118 börjar det lukta rök. Doften kommer från Martins Rökeri som ligger precis vid Helge å. Martin Hellström själv är född i en gammal fiskarfamilj, och tillhör fjärde generationen.
Han går före in i själva rökeriet, och när han öppnar luckorna går det inte att låta bli att hosta. Röken är tjock och genomträngande.
– Min lungor är vana, men det är inte nyttigt. Det är väl som att röka cigg och här står jag fem dagar i veckan. Men några får offra sig, säger han och ler.
Både laxen och ålen röks på gammaldags vis över öppen eld på alspån. Det tar sju timmar.
– När det kommer till att röka ål finns det inga genvägar. Har den varit i elektrisk ugn så syns det på utsidan och den smakar inte lika bra, säger han.
När han startade rökeriet kom all fisk från Östersjön, men lax har han inte fått där på säkert tio år, det mesta har tagit slut. Idag kommer den från Norge där den odlats.
Snart kommer Martin Hellström att börja fiska ål, och efter någon månad kommer han att få se hur det står till med bestånden. Han säger att vattnet blivit betydligt smutsigare i Hanöbukten och att det är därför som man får mindre fisk nu är förr. Det finns inte många fiskare kvar i byn, och vattenrening är något som hade kunnat behövas tror han.
Precis intill rökeriet driver Martin Hellström och hans fru Kerstin en camping med 25 platser. Många campare tar med sig sin egen båt för att åka ut och fiska.
Ungefär tjugo meter från husvagnen ligger Gunilla Mårtenssons båt förtöjd, och ibland åker hon ut på havet för att lägga ett flundranät.
– Ibland får man massor, ibland får man bara tre flundror men får ränsa skit från nätet i timmar. Det beror på vart det blåser. Men det är ljuvligt att vara här vid havet, säger hon som kommit för sjunde året.
Hon pekar bort mot andra sidan ån där en fiskare är i färd med att förbereda sin ålahomma – en nätstrut som ålen ska simma in i.
– De är ute hela dagen, sen ryktar de homman, eller vittjar den kan man också säga. Det är mycket jobb.
Men när Kristianstadsbladet har hittat bron och kommit över på andra sidan är fiskaren redan borta. Han har åkt till Yngsjö för att vaccinera får.
Som tur är finns hustrun Kajsa Biel kvar. Hon visar tålmodigt ålasumpen, draggan och homman, även om det ibland verkar omöjligt att få reportrar och fotografer att förstå något om ål.
– Nuförtiden vågar man nästan inte säga att man är ålafiskare, de kallar oss slaktare och mördare. Det känns tråkigt med alla arga insändare, säger hon.
Hon har hört att ålbeståndet minskat, men tycker att de som alltid fiskat kan få fortsätta. Eftersom inga unga börjar fiska tror hon att fisket kommer att dö ut av sig självt.
– Först klagar de, sen äter de glasål på burk. Det finns så mycket dubbelmoral, säger Kajsa Biel.
Källa: www.kristianstadsbladet.se