Aleksa Lundberg som Barbro i Teater Quilts uppsättning av Macbeth. Foto: Dan Sköld
Det sägs ofta att historien upprepar sig, en lärdom man får dra då man ser årets uppsättning av "Macbeth" i Yngsjö - eller "Maj-Beth - tjejen som lyssnade för mycket på radion" och som skapar uppsättningens träffsäkra men tragiska, liksom näst intill skräckfilmsartade, slutkläm. En slutkläm som bland annat kan förstås som: av historien och andras misstag har vi ingenting lärt liksom att blod kommer med blod förgås. Vad vi just sett kommer att ske igen. Situationen är fortfarande den politiska, men har i denna uppsättning byts ut från att gälla kungar och drottningar till att utspela sig i en styrelsesituation. I vilken kontext denna styrelse verkar, vet vi inte och det blir en av pjäsens styrkor då det möjliggör tolkningar och placerar en stor del av förståelsen under isbergets topp, för hur skall man egentligen förstå Kingen, den första ordföranden, som vi aldrig ser och vars plats och position det blir Maj-Beths dröm att inta? Är han bara en vanlig styrelseordförande, är han en dyrkad diktator eller är det till och med Gud vi har att göra med?
Kassören Maj-Beth (Macbeth, spelad av Caisa Stina Forssberg) får genom radions vågor ett meddelande om att den nuvarande posten kommer att bytas ut mot en mer attraktiv post på ordförandestolen. Detta blir Maj-Beths väg till att också aktivt sträva sig uppåt i hierarkin, påhejad av sin man, vilket alltså bidrar till den tragik vi känner till från "Macbeth". Samtidigt får den gravida vännen och prästen Barbro Sunnevi (Aleksa Lundberg) ett meddelande om att hon kommer att föda barn som kommer att få en stark position i samhället.
Även om situationen är starkt bearbetad, har man tagit fasta på Shakespeares såväl vers som många nyckelformuleringar och med utgångspunkt vad Maj-Beth också får veta att ingen man född av kvinna skall hota henne, är det naturligtvis här, i relationen mellan Maj-Beth och Barbro, som en av pjäsens såväl konflikter som tragiska händelseutveckling kommer att utspela sig. För ett hot utgör denna gravida präst där man inte är säker på om barnet blivit till genom befruktning av människa eller annat högre väsen.
Men som alltid i Shakespeare måste många formuleringar förstås som den symboliska innebörd de har och i denna pjäs är det ordet "man" som symboliserats och problematiserats. För vem är denne "man" och tillika hot? Ja, inte är det engelske kungen, som i den ursprungliga versionen. Så, tänker Maj-Beth ur ett bokstavligt perspektiv, måste det vara just man född av kvinna. När upplösningen - eller skall vi säga ett nytt varv på historiens cirkel - närmar sig förvånar det därför huvudkaraktären att den som utgör hotet är den i fråga gällande. Denne har förstått och tolkat man född av kvinna genom en viss tolkningsförskjutning och därmed kunnat förskjuta förståelsen en aning och vidare ta ett grepp om händelsernas utveckling.
Problematiseringen av "man" är dock inte över vid detta, utan har vidare inspirerat till ytterligare en och samtida diskussion, nämligen vem "man", sett ur ett genusperspektiv, egentligen är. Denna diskussionsförlängning, knuten till ovanstående symbolikproblematik i Shakespeare, är initialt intressant, men som i tidigare sedda genusdiskussioner knutna till Shakespeare, lyfter inte resultatet av denna diskussion till de nivåer som man skulle kunna önska sig. På scen, förmedlat till publiken, tenderar genusdiskussionen här att framstå som ett simpelt könsbyte som resulterar i bland annat Macbeth och dennes väninna Barbro. Att låta två styrelsemedlemmar gå i snickarkilt tycks vidare en aning försiktigt: dels stödjer man sig fortfarande på den manliga snickarkulturen, dels på den manliga skotska klan- och "krigarkulturen".
Med det inte sagt att de två kiltklädda, spelade av Olov Häggmark och David Sigfridsson, inte låter utmärka sig. Båda genomför var sin underbar och välbearbetad tolkning av sina respektive karaktärer. En mängd intertextualitet och associationer väcks i deras prestationer, med kopplingar till bland annat Helan och Halvan och därmed inslag baserade på en stumfilmstradition.
För fullspäckad av stil- och genreblandningar men också epoker är denna uppsättning. Här kastar man sig från vers till en mer prosaisk recitation, från 1600-talsteater till förra sekelskiftets och 1900-talets stumfilm, ja vidare till reklamfilmens och produktplaceringarnas tid.
Därmed är man också inne i en medveten sammanblandning av epoker, vilket fortsätter att synas i scenografi och kostym och skapar ett både disharmoniskt helt men samtidigt den specifika tid och plats som uppsättningen utspelar sig på - kvittar att man försöker förlägga historien till närområdet: Pulken och Yngsjö. Här finns en medvetet salig blandning av kulturella och tidsmässiga indicier, med allt från kiltklädda vakter, folkdräktsklädd Maj-Beth likt en österrikisk Mädchen, kaffekannor som på femtiotalet, färgade skåpsluckor som på 50- till 70-talen, mjukisbyxor, bonader à la 1800-talets nationalromantik... Listan kan göras lång.
När Willy Wikforss (David Sigfridsson) träder in som lövträd skapas såväl den mest komiska som mest tragiska situationen och intertextualiteten i uppsättningen, tragisk för att den sätter spiken i kistan för denna pjäs utfall. Den intertextuella referensen till Pucks utsmyckning och vetskapen om det öde som väntar den karaktär som spelar Puck i filmen "Döda poeters sällskap", har väl inte undgått någon. Om än inte riktat mot den grenbekledda karaktären i denna uppsättning, är döden nära.
Uppsättningens mest framträdande rollprestation görs av Aleksa Lundberg alias prästen Barbro, som, efter att förra året ha medverkat i "Mirandas saga", baserad på Shakespeares "Stormen" i slottsgrunden på Teater i Haga, detta år tar sig vidare in i Shakespeares värld på ett moget tolkningssätt. I hennes karaktär träder såväl vilja som svaghet fram och mellan raderna ligger en djupare dimension av någonting man inte riktigt greppar utan bara anar, vilket bidrar till att skapa såväl rollens som uppsättningens komplexitet och skrämmande klanger.
Källa: tidningenkulturen.se
Mer information på www.teaterlogen.se
Kassören Maj-Beth (Macbeth, spelad av Caisa Stina Forssberg) får genom radions vågor ett meddelande om att den nuvarande posten kommer att bytas ut mot en mer attraktiv post på ordförandestolen. Detta blir Maj-Beths väg till att också aktivt sträva sig uppåt i hierarkin, påhejad av sin man, vilket alltså bidrar till den tragik vi känner till från "Macbeth". Samtidigt får den gravida vännen och prästen Barbro Sunnevi (Aleksa Lundberg) ett meddelande om att hon kommer att föda barn som kommer att få en stark position i samhället.
Även om situationen är starkt bearbetad, har man tagit fasta på Shakespeares såväl vers som många nyckelformuleringar och med utgångspunkt vad Maj-Beth också får veta att ingen man född av kvinna skall hota henne, är det naturligtvis här, i relationen mellan Maj-Beth och Barbro, som en av pjäsens såväl konflikter som tragiska händelseutveckling kommer att utspela sig. För ett hot utgör denna gravida präst där man inte är säker på om barnet blivit till genom befruktning av människa eller annat högre väsen.
Men som alltid i Shakespeare måste många formuleringar förstås som den symboliska innebörd de har och i denna pjäs är det ordet "man" som symboliserats och problematiserats. För vem är denne "man" och tillika hot? Ja, inte är det engelske kungen, som i den ursprungliga versionen. Så, tänker Maj-Beth ur ett bokstavligt perspektiv, måste det vara just man född av kvinna. När upplösningen - eller skall vi säga ett nytt varv på historiens cirkel - närmar sig förvånar det därför huvudkaraktären att den som utgör hotet är den i fråga gällande. Denne har förstått och tolkat man född av kvinna genom en viss tolkningsförskjutning och därmed kunnat förskjuta förståelsen en aning och vidare ta ett grepp om händelsernas utveckling.
Problematiseringen av "man" är dock inte över vid detta, utan har vidare inspirerat till ytterligare en och samtida diskussion, nämligen vem "man", sett ur ett genusperspektiv, egentligen är. Denna diskussionsförlängning, knuten till ovanstående symbolikproblematik i Shakespeare, är initialt intressant, men som i tidigare sedda genusdiskussioner knutna till Shakespeare, lyfter inte resultatet av denna diskussion till de nivåer som man skulle kunna önska sig. På scen, förmedlat till publiken, tenderar genusdiskussionen här att framstå som ett simpelt könsbyte som resulterar i bland annat Macbeth och dennes väninna Barbro. Att låta två styrelsemedlemmar gå i snickarkilt tycks vidare en aning försiktigt: dels stödjer man sig fortfarande på den manliga snickarkulturen, dels på den manliga skotska klan- och "krigarkulturen".
Med det inte sagt att de två kiltklädda, spelade av Olov Häggmark och David Sigfridsson, inte låter utmärka sig. Båda genomför var sin underbar och välbearbetad tolkning av sina respektive karaktärer. En mängd intertextualitet och associationer väcks i deras prestationer, med kopplingar till bland annat Helan och Halvan och därmed inslag baserade på en stumfilmstradition.
För fullspäckad av stil- och genreblandningar men också epoker är denna uppsättning. Här kastar man sig från vers till en mer prosaisk recitation, från 1600-talsteater till förra sekelskiftets och 1900-talets stumfilm, ja vidare till reklamfilmens och produktplaceringarnas tid.
Därmed är man också inne i en medveten sammanblandning av epoker, vilket fortsätter att synas i scenografi och kostym och skapar ett både disharmoniskt helt men samtidigt den specifika tid och plats som uppsättningen utspelar sig på - kvittar att man försöker förlägga historien till närområdet: Pulken och Yngsjö. Här finns en medvetet salig blandning av kulturella och tidsmässiga indicier, med allt från kiltklädda vakter, folkdräktsklädd Maj-Beth likt en österrikisk Mädchen, kaffekannor som på femtiotalet, färgade skåpsluckor som på 50- till 70-talen, mjukisbyxor, bonader à la 1800-talets nationalromantik... Listan kan göras lång.
När Willy Wikforss (David Sigfridsson) träder in som lövträd skapas såväl den mest komiska som mest tragiska situationen och intertextualiteten i uppsättningen, tragisk för att den sätter spiken i kistan för denna pjäs utfall. Den intertextuella referensen till Pucks utsmyckning och vetskapen om det öde som väntar den karaktär som spelar Puck i filmen "Döda poeters sällskap", har väl inte undgått någon. Om än inte riktat mot den grenbekledda karaktären i denna uppsättning, är döden nära.
Uppsättningens mest framträdande rollprestation görs av Aleksa Lundberg alias prästen Barbro, som, efter att förra året ha medverkat i "Mirandas saga", baserad på Shakespeares "Stormen" i slottsgrunden på Teater i Haga, detta år tar sig vidare in i Shakespeares värld på ett moget tolkningssätt. I hennes karaktär träder såväl vilja som svaghet fram och mellan raderna ligger en djupare dimension av någonting man inte riktigt greppar utan bara anar, vilket bidrar till att skapa såväl rollens som uppsättningens komplexitet och skrämmande klanger.
Källa: tidningenkulturen.se
Mer information på www.teaterlogen.se
RSS-flöde
