Yngsjö förr
Prinsessan från Havet
En tvåmastad skuta gick på grund vid Revhaken. Den sprang läck och bröts så småningom itu av bränningarna. Förskeppet med hela besättningen sjöng och alla drunknade. När stormen bedarrat sattes en båt i sjön och tre bröder från den s.k. Trulsasläkten i Yngsjö tog sig ut till vraket.
När de steg ombord på akterskeppet som stod inkilat mellan stenarna träffade de på en ung kvinna med ett barn på armen. Hon hade praktfulla kläder och gyllene skor, hennes hållning var stolt och hon talade ett språk som de inte förstod.
Dyrbara ringar
Karlarna tog med henne i båten in till land. Kvinnan ville tacka för hjälpen och sträckte fram sin hand. Då upptäckte den äldste av bröderna, som var strandfogde, att hon bar flera dyrbara ringar. Han greps av habegär och försökte förgäves slita ringarna från hennes fingrar, men de var uppsvullna efter de fasansfulla timmarna på det förlista fartyget. Då tog strandfogden upp sin kniv och skar av kvinnans fingrar. På så vis kom han i besittning av de åtråvärda ringarna.
Begravning i Lilla drivan i Yngsjö
Av smärta och fasa förlorade den främmande kvinnan medvetandet. Ogärningsmannen fullbordade då sitt dåd genom att döda både henne och det lilla barnet. De båda begravdes sedan i största hemlighet i "Lilla drivan" vid Yngsjö.
Beräkningar visar att händelsen kan ha inträffat på 1760-talet. Då strandade ett engelsk skepp vid Revhaken och resterna av det lär fortfarande kunnas skönjas vid lågvatten. Det var lastat med stensarkofager, och flera av dom har bärgats. En finns till beskådande vid promenadstråket mellan centrum och torget i Åhus. På en minnestavla står texten: Sarkofag av gotländs sandsten, halvfabrikat fràn 1700-talet, bärgad 1958. Som vrakgods har den och liknande kistor kunnat iakttas utanför Revhaken och givit rik näring åt gamla Åhussägner.
Nyheten når England
Händelsen i Yngsjö uppmärksammades via omkring och ryktet om det avskyvärda brottet nådde till slut även England där det väckte stor förbittring. Den mördade kvinnan var en prinsessa från ett av de brittiska grevskapen. Från predikstolarna där lästes varje söndag under en lång tid upp en förbannelse över hennes mördare. Och det berättas att skånska sjömän som besökt England satt en minnessten över prinsessan med en förbannelse över mördaren inristad i stenen.
Jätteålen
En tid efter mordet på prinsessan fick de tre bröderna vara med om en skrämmande upplevelse. I homman fick de en jätteål, den största de någonsin hade fångat. De två ville släppa den tillbaka ner i havet, men mördaren var även denna gång girig och drog upp den i båten. När ålen kom iland började den växa ännu mer och blev till ett skräckinjagande odjur. Alla förstod att det inte var någon vanlig ål utan Hin Onde i egen hög person. De sprang hem till gården men den stora ålen ringlade efter nästan lika fort som de orkade löpa undan.
När de äntligen var framme låste de dörrarna och gömde sig under sängarna. Den skräckinjagade varelsen ropade gång på gång den äldste broderns namn för att kalla ut honom på gårdsplanen. Men matmor fann sig snabbt och ropade tillbaka: - Här finns ingen med det namet - utom hunden!
Morgonen därpå hittade man hunden ihjälslagen och skinnet uppspikat på ladugårdsväggen.
Lassagården
Folket i mördarens gård - Lassagården - miste allt anseende i bygden. De blev misstänksamma och rädda. Särskilt stor var skräcken för eld. Men trots deras försiktighet tog gården eld tre gånger. Den sista gången ödelades den totalt.
Det havet ger
Vrakgods ansågs i allmänhet tillfalla den som bärgade det. Att ta vara på "det havet gav" betraktades inte som ett brott eller ens omoraliskt. När det inte längre fanns någon ägare i livet tillföll godset den som ansträngde sig att ta vara på det. Det skepp där "prinsessan" och hennes barn var de enda överlevande, plundrades på allt av värde. Där fanns bland annat en grov silverkedja där en hund hade stått bunden. Den kallades sedan för "hundkedjan" och bars av traktens brudar till långt in på 1800-talet.
"Prinsessan" levde i minnet under långa tider, och det hände att folk berättade att de hade mött henne. Ofta var detta varsel om något obehagligt:
Bödare-Lasse
"Bödare-Lasse kallades en fattig stackare som bodde i en jordkoja vid Revhaken. En kväll när han kom hem satt en ung kvinna på kanten av hans säng med ett barn på armen. Hon svarade inte när han talade till henne. Det var kallt i kojan och därför gjorde Bödare-Lasse upp eld på golvet i kojan. När lågorna slog upp högt vinkade kvinnan med handen över dom och dämpade på så sätt elden. Hon blev sittande en stund, så gick hon tyst sin väg ut i mörkret.
Bödare-Lasse följde inte efter, för han förstod vem det var som hade hälsat på i hans koja. Den natten kom en vild snöstorm. Det var den hon hade varslat för. Än idag lär det lysa ett milt ljus över den där sandkullen där prinsessan ligger begraven när en storm är i antågande över havet". (E.W.)
Ingen ro i själen
"Ungefär hundra år efter mordet hade en fiskare från Kivik begett sig uppåt Yngsjö för att vrakfiska. När han satt vid en av bodarna och lagade sin mat vid öppen eld kom en kvinna med ett barn på armen och satte sig ner bredvid honom. Hon yttrade inte ett ord, och efter en stund försvann hon like tyst och stilla som hon hade kommit. Fiskaren var övertygad om att det var den mördade prinsessan och hennes barn som inte hade fått ro i sina själar". (B.S.)
”Saga och sanning från ålakusten” av Jan Danielsson och Lars Torstensson, från 1996.
En tvåmastad skuta gick på grund vid Revhaken. Den sprang läck och bröts så småningom itu av bränningarna. Förskeppet med hela besättningen sjöng och alla drunknade. När stormen bedarrat sattes en båt i sjön och tre bröder från den s.k. Trulsasläkten i Yngsjö tog sig ut till vraket.
När de steg ombord på akterskeppet som stod inkilat mellan stenarna träffade de på en ung kvinna med ett barn på armen. Hon hade praktfulla kläder och gyllene skor, hennes hållning var stolt och hon talade ett språk som de inte förstod.
Dyrbara ringar
Karlarna tog med henne i båten in till land. Kvinnan ville tacka för hjälpen och sträckte fram sin hand. Då upptäckte den äldste av bröderna, som var strandfogde, att hon bar flera dyrbara ringar. Han greps av habegär och försökte förgäves slita ringarna från hennes fingrar, men de var uppsvullna efter de fasansfulla timmarna på det förlista fartyget. Då tog strandfogden upp sin kniv och skar av kvinnans fingrar. På så vis kom han i besittning av de åtråvärda ringarna.
Begravning i Lilla drivan i Yngsjö
Av smärta och fasa förlorade den främmande kvinnan medvetandet. Ogärningsmannen fullbordade då sitt dåd genom att döda både henne och det lilla barnet. De båda begravdes sedan i största hemlighet i "Lilla drivan" vid Yngsjö.
Beräkningar visar att händelsen kan ha inträffat på 1760-talet. Då strandade ett engelsk skepp vid Revhaken och resterna av det lär fortfarande kunnas skönjas vid lågvatten. Det var lastat med stensarkofager, och flera av dom har bärgats. En finns till beskådande vid promenadstråket mellan centrum och torget i Åhus. På en minnestavla står texten: Sarkofag av gotländs sandsten, halvfabrikat fràn 1700-talet, bärgad 1958. Som vrakgods har den och liknande kistor kunnat iakttas utanför Revhaken och givit rik näring åt gamla Åhussägner.
Nyheten når England
Händelsen i Yngsjö uppmärksammades via omkring och ryktet om det avskyvärda brottet nådde till slut även England där det väckte stor förbittring. Den mördade kvinnan var en prinsessa från ett av de brittiska grevskapen. Från predikstolarna där lästes varje söndag under en lång tid upp en förbannelse över hennes mördare. Och det berättas att skånska sjömän som besökt England satt en minnessten över prinsessan med en förbannelse över mördaren inristad i stenen.
Jätteålen
En tid efter mordet på prinsessan fick de tre bröderna vara med om en skrämmande upplevelse. I homman fick de en jätteål, den största de någonsin hade fångat. De två ville släppa den tillbaka ner i havet, men mördaren var även denna gång girig och drog upp den i båten. När ålen kom iland började den växa ännu mer och blev till ett skräckinjagande odjur. Alla förstod att det inte var någon vanlig ål utan Hin Onde i egen hög person. De sprang hem till gården men den stora ålen ringlade efter nästan lika fort som de orkade löpa undan.
När de äntligen var framme låste de dörrarna och gömde sig under sängarna. Den skräckinjagade varelsen ropade gång på gång den äldste broderns namn för att kalla ut honom på gårdsplanen. Men matmor fann sig snabbt och ropade tillbaka: - Här finns ingen med det namet - utom hunden!
Morgonen därpå hittade man hunden ihjälslagen och skinnet uppspikat på ladugårdsväggen.
Lassagården
Folket i mördarens gård - Lassagården - miste allt anseende i bygden. De blev misstänksamma och rädda. Särskilt stor var skräcken för eld. Men trots deras försiktighet tog gården eld tre gånger. Den sista gången ödelades den totalt.
Det havet ger
Vrakgods ansågs i allmänhet tillfalla den som bärgade det. Att ta vara på "det havet gav" betraktades inte som ett brott eller ens omoraliskt. När det inte längre fanns någon ägare i livet tillföll godset den som ansträngde sig att ta vara på det. Det skepp där "prinsessan" och hennes barn var de enda överlevande, plundrades på allt av värde. Där fanns bland annat en grov silverkedja där en hund hade stått bunden. Den kallades sedan för "hundkedjan" och bars av traktens brudar till långt in på 1800-talet.
"Prinsessan" levde i minnet under långa tider, och det hände att folk berättade att de hade mött henne. Ofta var detta varsel om något obehagligt:
Bödare-Lasse
"Bödare-Lasse kallades en fattig stackare som bodde i en jordkoja vid Revhaken. En kväll när han kom hem satt en ung kvinna på kanten av hans säng med ett barn på armen. Hon svarade inte när han talade till henne. Det var kallt i kojan och därför gjorde Bödare-Lasse upp eld på golvet i kojan. När lågorna slog upp högt vinkade kvinnan med handen över dom och dämpade på så sätt elden. Hon blev sittande en stund, så gick hon tyst sin väg ut i mörkret.
Bödare-Lasse följde inte efter, för han förstod vem det var som hade hälsat på i hans koja. Den natten kom en vild snöstorm. Det var den hon hade varslat för. Än idag lär det lysa ett milt ljus över den där sandkullen där prinsessan ligger begraven när en storm är i antågande över havet". (E.W.)
Ingen ro i själen
"Ungefär hundra år efter mordet hade en fiskare från Kivik begett sig uppåt Yngsjö för att vrakfiska. När han satt vid en av bodarna och lagade sin mat vid öppen eld kom en kvinna med ett barn på armen och satte sig ner bredvid honom. Hon yttrade inte ett ord, och efter en stund försvann hon like tyst och stilla som hon hade kommit. Fiskaren var övertygad om att det var den mördade prinsessan och hennes barn som inte hade fått ro i sina själar". (B.S.)
”Saga och sanning från ålakusten” av Jan Danielsson och Lars Torstensson, från 1996.
