Teaterladan i Yngsjö, den 29 juni ”Politiska snuskbarn på landsbygdssafari”
Förbryllande föreställningstitel? Jovars, men det ska visa sig att den sammanfattar den här sommarkabarén rätt så bra: ideologiska ironier och runda ord som faller som manna från himlen i en loge placerad ute i ett fält.
Fast det där politiska kommer successivt alltmer i kläm mellan juckande skinkor och kroppsvätskebeskrivningar, i nummer som inte drar sig för att dra snusket in i håligheter på både människor och kor.
Safarin som vi ger oss ut på ska enligt ”Hej va det svänger i kyrkan”, som detta teatrala stockholmskollektiv kallar sig för, rena oss skånska bönder från synd, en synd som vi gör oss skyldiga till i och med att vi skrattar åt kollektivets degenererade scenkonster. Alltså återfår vi vår själsliga oskuld genom den fysiska smärta som kvällens pastor/konferencier tar på sig för oss: med jämna mellanrum ber han någon i publiken om handpåläggning eller pisksmisk, och vips så är luften vi andas mindre syndig. Mycket piffigt.
Introduktionssången innehåller några brasklappar. Man ber på förhand om förlåt för vad som komma skall; publiken får gå om den vill, det finns sprit i baren om man behöver, det här är underhållning, inte kultur. Att gå sin väg vore väl att ta i, men nästan tre timmar och tre akter effektivt sketchande är en akt för mycket.
Tredje aktens anusfisande tjejer, finalen av den Stefan och Krister-fåniga raggningsskolan, göteborgska samlagsstönanden, tidelagsdoftande tolkning av Nils Holgerssons äventyr (med en Farbror Bosse-liknande gårdstomte som berättare) och lågvattenmärket med Eskil Erlandssons detaljerade kärleksförklaring till djuren (småflickorna på raden bredvid mig stirrar vid det här laget märkligt tomt framför sig) känns överflödiga.
För tricket när man kastar den så kallade goda smaken överbord och på ett befriande sätt klampar på utan att skämmas ja det är att hushålla med snusket och inte förta effekten genom att låta varje scen sluta i gruppknull eller liknande.
Ett fungerande, smaklöst exempel, som åtminstone tilltalar den som är van vid extremerna i tv-serien Family guy, är den återkommande terapin med paret som måste chocka varandra för att gå i gång: hon kör över honom med bilen bakifrån, han kontrar med att kasta svavelsyra i hennes ansikte varvid han får kåtslag. Sjukt? Jodå, men den oväntade vändningen ger sketchen en dramatisk laddning.
Som ett exempel på ett annat (i jämförelse) mildare nummer sjunger ensemblen på ett varmt och charmigt sätt fram sin tolkning av Yngsjömordet: Yngsjös polerade yta fick sig en spricka när Per slickade sin mamma Annas fitta. Generellt kan man säga att föreställningen rör sig i dessa trakter, rent snuskighetsmässigt.
Kabaréns bästa nummer är emellertid ideologiskt. Utifrån den relevanta frågan om nationalism är lika med rasism stämmer man flaggviftande upp i Roger Pontares När vindarna viskar mitt namn.
Här vrider man fram en problematiserande udd utan att leverera några självklara svar: Är man automatiskt rasist om man gillar svenska kungahuset, men ogillar brinnande förortshus?
Fast det där politiska kommer successivt alltmer i kläm mellan juckande skinkor och kroppsvätskebeskrivningar, i nummer som inte drar sig för att dra snusket in i håligheter på både människor och kor.
Safarin som vi ger oss ut på ska enligt ”Hej va det svänger i kyrkan”, som detta teatrala stockholmskollektiv kallar sig för, rena oss skånska bönder från synd, en synd som vi gör oss skyldiga till i och med att vi skrattar åt kollektivets degenererade scenkonster. Alltså återfår vi vår själsliga oskuld genom den fysiska smärta som kvällens pastor/konferencier tar på sig för oss: med jämna mellanrum ber han någon i publiken om handpåläggning eller pisksmisk, och vips så är luften vi andas mindre syndig. Mycket piffigt.
Introduktionssången innehåller några brasklappar. Man ber på förhand om förlåt för vad som komma skall; publiken får gå om den vill, det finns sprit i baren om man behöver, det här är underhållning, inte kultur. Att gå sin väg vore väl att ta i, men nästan tre timmar och tre akter effektivt sketchande är en akt för mycket.
Tredje aktens anusfisande tjejer, finalen av den Stefan och Krister-fåniga raggningsskolan, göteborgska samlagsstönanden, tidelagsdoftande tolkning av Nils Holgerssons äventyr (med en Farbror Bosse-liknande gårdstomte som berättare) och lågvattenmärket med Eskil Erlandssons detaljerade kärleksförklaring till djuren (småflickorna på raden bredvid mig stirrar vid det här laget märkligt tomt framför sig) känns överflödiga.
För tricket när man kastar den så kallade goda smaken överbord och på ett befriande sätt klampar på utan att skämmas ja det är att hushålla med snusket och inte förta effekten genom att låta varje scen sluta i gruppknull eller liknande.
Ett fungerande, smaklöst exempel, som åtminstone tilltalar den som är van vid extremerna i tv-serien Family guy, är den återkommande terapin med paret som måste chocka varandra för att gå i gång: hon kör över honom med bilen bakifrån, han kontrar med att kasta svavelsyra i hennes ansikte varvid han får kåtslag. Sjukt? Jodå, men den oväntade vändningen ger sketchen en dramatisk laddning.
Som ett exempel på ett annat (i jämförelse) mildare nummer sjunger ensemblen på ett varmt och charmigt sätt fram sin tolkning av Yngsjömordet: Yngsjös polerade yta fick sig en spricka när Per slickade sin mamma Annas fitta. Generellt kan man säga att föreställningen rör sig i dessa trakter, rent snuskighetsmässigt.
Kabaréns bästa nummer är emellertid ideologiskt. Utifrån den relevanta frågan om nationalism är lika med rasism stämmer man flaggviftande upp i Roger Pontares När vindarna viskar mitt namn.
Här vrider man fram en problematiserande udd utan att leverera några självklara svar: Är man automatiskt rasist om man gillar svenska kungahuset, men ogillar brinnande förortshus?
RSS-flöde
